Beskrivning av varje makrotillsynsverktyg

Det kontracykliska buffertkravet

Det kontracykliska buffertkravet påverkar kreditinstituten att höja sin risktolerans under uppgångsfasen av kreditcykeln. Genom att kapital i bufferten kan frigöras under konjunkturnedgångar kan kreditinstituten på motsvarande sätt uppmuntras att motverka en kreditåtstramning.

Finansinspektionen kan ställa buffertkravet för kreditriskexponeringar mot Finland till 0–2,5 % av totala exponeringar enligt villkoren i finansministeriets förordning (1029/2014). Bufferten ska bestå av kärnkapital. Buffertkravet fastställs individuellt för varje kreditinstitut enligt den geografiska fördelningen av kreditinstitutets exponeringar. Kreditinstitutet ska uppfylla buffertkravet inom 12 månader från beslutet, om inte Finansinspektionen på särskilda grunder fattar beslut om en snävare tidtabell.

Kontracykliska buffertkrav ha ställt från och med den 1 januari 2015 och baserar sig på kreditinstitutslagen (10 kap. 4–6 §).

Se också:

Den bindande maximala belåningsgraden för bostadslån

Den bindande maximala belåningsgraden för bostadslån motverkar överhettning av bostadsmarknaden, hushållens växande skuldsättning och kreditinstitutens bolånerisk under uppgångsfasen av kreditcykeln.

Den maximala belåningsgraden är 90 % (95 % för förstabostadsköpare) av det verkliga värdet av de säkerheter som ställs när lånet beviljas. För att begränsa en exceptionell ökning av riskerna för den finansiella stabiliteten har Finansinspektionen rätt att sänka den maximala belåningsgraden med 10 procentenheter och införa restriktioner för medräkning av andra säkerheter än föremålssäkerheter i belåningsgraden. Kreditinstitutet ska börja tillämpa den strängare maximala belåningsgraden tidigast inom 3 månader från beslutet. Kreditinstituten har rätt att innan Finansinspektionens direktion fattar beslut yttra sig om den maximala belåningsgraden och behoven av att ändra den.

Bestämmelserna om en bindande maximal belåningsgrad och Finansinspektionens befogenheter att skärpa belåningsgraden trädde i kraft den 1 juli 2016 och baserar sig på kreditinstitutslagen (15 kap. 11 §).

Se också:

Högre riskvikter för lån med säkerhet i fastighet

Högre riskvikter för lån med säkerhet i fastighet minskar indirekt risken för överhettning av fastighetsmarknaden genom att kapitalkraven för kreditinstitutens utlåning mot säkerhet i fastighet skärps.

Högre riskvikter kan med hänvisning till den finansiella stabiliteten införas både för kreditinstitut som tillämpar schablonmetoden för kreditrisk och för kreditinstitut som tillämpar avancerade metoder för kreditrisk. Villkoren för höjning av riskvikterna fastställs i EU-kommissionens separata tekniska standard.

Möjligheten till höjning av riskvikterna infördes den 1 januari 2014 genom EU:s kapitalkravsförordning (artiklarna 124 och 164). Beslutet fattas av Finansinspektionens direktion.

Enligt bestämmelserna om särskilda befogenheter för makrotillsynsmyndigheter

Enligt bestämmelserna om särskilda befogenheter för makrotillsynsmyndigheter (befogenheter enligt artikel 458) får nationella åtgärder som är strängare än de gemensamma EU-reglerna vidtas i syfte att förebygga systemrisker.

Enligt artikel 458 i EU:s kapitalkravsförordning kan Finansinspektionen tillfälligt skärpa kapitalkraven, buffertkraven och likviditetskraven för kreditinstitut, liksom riskvikterna för lån med säkerhet i fastighet och för interna exponeringar mellan kreditinstitut, gränsen för stora exponeringar och upplysningskraven. För att kunna vidta nationella åtgärder måste myndigheten lämna detaljerade motiveringar för behovet av den planerade åtgärden samt förklara varför de andra makrotillsynsverktygen inte är tillräckliga för att förebygga den identifierade systemrisken. Ett ytterligare villkor är att inte EU-kommissionen eller ministerrådet motsätter sig den aviserade åtgärden bland annat med hänvisning till att åtgärden skulle få negativa följder för EU:s inre marknad.

Bestämmelsen om särskilda befogenheter trädde i kraft den 1 januari 2014.

Globalt systemviktiga kreditinstitut

Med globalt systemviktiga kreditinstitut (Global Systemically Important Institution/Bank) avses kreditinstitut som medför en så stor systemrisk att den, om den realiseras, kunde äventyra stabiliteten i det globala finansiella systemet.

De risker som globalt systemviktiga kreditinstitut medför för den finansiella sektorn och ekonomin dämpas genom att institutens förlusttolerans stärks och risken för fallissemang därigenom minskas. Målet med buffertkravet för G-SII/B-kreditinstitut, dvs. G-SII/B-bufferten, är att förebygga sådana makrotillsynsrisker som hänger samman med den finansiella strukturen.

Rådet för finansiell stabilitet (Financial Stability Board, FSB) rekommenderar årligen vilka kreditinstitut som de nationella myndigheterna ska identifiera som G-SII/B-kreditinstitut och vilka buffertkrav som ska tillämpas på dem. Rekommendationen baserar sig på Baselkommittén för banktillsyns (Basel Committee on Banking Supervixion, BCBS) riktlinjer och beredning.

I Finland identifierar Finansinspektionens direktion G-SII/B-kreditinstituten och fastställer buffertkraven för dem med stöd av kreditinstitutslagen (10 kap. 7 §) och Europeiska kommissionens förordning 1222/2014.

Buffertkravet för nationellt systemviktiga kreditinstitut

Buffertkravet för nationellt systemviktiga kreditinstitut (O-SII) höjer risktoleransen för kreditinstitut vars fallissemang eller bristande funktion väntas äventyra stabiliteten i hela det nationella finansiella systemet och som på grund av sin systemiska betydelse åtnjuter implicit offentligt stöd.

Buffertkravet för kreditinstitut i Finland kan ställas till 0–2 % av totala exponeringar och bufferten ska bestå av kärnkapital. Nationellt systemviktiga kreditinstitut identifieras enligt kriterierna i kreditinstitutslagen (10 kap. 8 §) och Europeiska bankmyndighetens (EBA) riktlinjer (EBA/GL/2014/10). Beslut om buffertkrav för kreditinstitut som betecknats som systemviktiga fattas av Finansinspektionen. Kreditinstitutet ska uppfylla buffertkravet inom 6 månader från beslutet.

Buffertkravet kan påföras så att det börjar gälla den 1 januari 2016. Finansinspektionen kontrollerar och publicerar årligen finländska kreditinstituts O-SII-poäng, olika faktorers inverkan på poängen och enskilda indikatorvärden.

Se också:

Finansinspektionen kan ställa ett systemriskbuffertkrav

Finansinspektionen kan ställa ett systemriskbuffertkrav om den risk som utgörs av långsiktiga faktorer som är oberoende av konjunkturväxlingar eller faktorer som hotar det finansiella systemet eller den totala ekonomin kräver ett större kapitalbehov

  • systemrisken hotar eller kan på nationell nivå hota det finansiella systemets störningsfria funktion och stabilitet
  • och andra medel för makrotillsyn, med undantag av de medel som avses i artiklarna 458 och 459 i EU:s tillsynsförordning, inte har varit tillräckliga eller annars lämpliga för att täcka kapitalbehovet.

Systemriskbuffertkravet ska vara minst 1 procent och högst 5 procent av kreditinstitutets totala exponeringsbelopp eller av det totala exponeringsbeloppet för balansposter och poster utanför balansräkningen.

Systemriskbuffertkravet träder i kraft tolv månader efter beslutet, om inte Finansinspektionen av särskilda skäl beslutar om en tidigare tidpunkt för ikraftträdandet och emellertid högst med 1 procent från den 1 januari 2019 och till ett högre belopp fr.o.m. den 1 juli 2019.

Ett systemriskbuffertkrav har kunnat ställas fr.o.m. den 1 januari 2018 och det grundar sig på kreditinstitutslagen (10 kap. 4 § och 6a §) samt på finansministeriets förordning 65/2018.